Under 1800-talet blev en teologisk strömning mycket inflytelserik som byggde på tre premisser:
- Det finns inget övernaturligt ingripande av Gud i historien.
- Man kan se motsägelser i arbetet överallt.
- Man ser utveckling som verkar överallt.
Detta ledde till att alla berättelser om Guds övernaturliga ingripande betraktades som rena påhitt, som antingen helt enkelt skulle strykas eller användas som ett stilistiskt medel för att illustrera betydelsen av den avbildade personen. På så sätt försökte man förstå ”Jesu liv” genom att försöka befria evangeliernas berättelser från deras ”legendariska övermålningar”. Dessutom ansåg man att så många motsägelser hade hittats i berättelserna om Jesus att det inte kunde ha varit så som det rapporterades där.
Min erfarenhet av historieforskning idag är att källor behandlas mycket mer försiktigt än tidigare och, om det överhuvudtaget är möjligt, respekteras. Om man hittar motsägelser i annars tillförlitliga källor, frågar man sig först om motsägelserna bara är skenbara. Om till exempel Mt 28:1 rapporterar att 2 kvinnor gick till Jesu grav på påskdagens morgon, medan Lk 24:10 talar om 3 kvinnor och andra kvinnor som var med dem, kan detta lätt förklaras av det faktum att Mt bara rapporterar 2 kvinnor, men inte ger en fullständig lista över de kvinnor som var med dem. Å andra sidan vet vi också att olika vittnen kan vittna på olika sätt i domstol. Minnesfel förekommer och gör inte ett i övrigt mycket tillförlitligt vittnesmål ogiltigt.
Translated with www.DeepL.com/Translator (free version)
Den som låter evangelieberättelserna sjunka in utan fördomar kommer att bli övertygad om deras sanning och samstämmighet.