När Gud kallar dig att göra något specifikt finns det ofta bara en begränsad tidsperiod, ett möjlighetsfönster. Under denna tid är det förhållandevis lätt att göra Guds vilja, men efteråt är det antingen mycket svårare eller till och med helt omöjligt.
Tidsfönster i Israels historia
Israels folk befriades från slaveriet i Egypten och leddes genom Sinaiöknen. Efter mindre än två år nådde de gränsen till det utlovade landet. Vid denna tidpunkt kunde Israel ha tagit hela landet under Moses ledning. Men Israel vägrade att lyda, och Gud bestämde att ingen av rebellerna skulle få komma in i landet. Ett senare försök av Israel att ta landet utan Guds tillåtelse slutade i katastrof (4 Mos. 15). Israeliterna fick sedan vandra i öknen i 40 år, tills hela generationen hade dött, innan de fick tillstånd att gå in i det utlovade landet.
I Josuas bok berättas det att Israel hade möjlighet att ta hela det utlovade landet och att ingen kunde motstå dem (Josu 1:3-5). Men Israel tog inte det allt (Domarna 1:21 – 36). Denna olydnad innebar att Israel inte längre kunde ta allt (Domarna 2:1-3). De överlevande kanaaneerna blev då en ständig frestelse för Israel att falla bort från Gud och tjäna andra gudar.
Före Jerusalems förstörelse varnade Gud ofta landet Israel, dess kung och dess invånare. Omvändelse i rätt tid och lydnad mot Gud kunde ha avvärjt den kommande katastrofen, men så skedde inte. Så år 586 förstördes Jerusalem och Guds tempel och judarna fördes bort i fångenskap.
Jesus, Guds Son, sändes till Israels förlorade får. Han uppmanade dem att omvända sig och komma till Gud och varnade dem för Guds dom om de fortsatte att vara ohörsamma. Guds Son avvisades dock av folkets ledare och de såg till att han dödades på korset. Men även efter hans död och uppståndelse gav Gud dem möjlighet att omvända sig och ta emot Jesus. Om de hade gjort det skulle Jesus ha kommit tillbaka mycket snart, kanske till och med före år 40, och fört med sig de efterlängtade tiderna av förfriskningar och uppfyllandet av de goda löftena från profeterna i Gamla testamentet (Apg 3:17-21). Men i Apostlagärningarna beskrivs hur dörrarna för evangeliet i Israel stängdes mer och mer. År 70 förstördes Jerusalem och Guds tempel, och judarna blev en utspridd och angripen minoritet. De hade missat sin möjlighet, sin tidsfönster.
Tidsfönster i den kristna kyrkans historia
När Jesus gav en profetia om den yttersta tiden, t.ex. i Mk 13, förutsåg han Jerusalems förstörelse och sin återkomst kort därefter (Mk 13, 24-27). Detta skulle ha inneburit att hans återkomst skulle ha ägt rum strax efter år 70. Men denna Jesu återkomst ägde inte rum under det första århundradet, och den har ännu inte kommit, och hela skapelsen måste därför lida fruktansvärt än i dag (jfr Rom 8:20-24). Har man missat ett tidsfönster här?
I Matt. 28, 18 – 20 säger Jesus att all makt i himlen och på jorden har getts åt honom, och han befaller sina lärjungar att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Han lovar dem att han skall vara med dem till världens ände. Det ser ut som om ett fönster av möjligheter kommer att öppnas vid pingsten för att göra lärjungar av alla nationer under Jesu 11 lärjungars livstid. Detta skulle också passa in med Jesu andra ankomst år 70 eller kort därefter. I Apostlagärningarna läser vi dock att lärjungarna stannade kvar i Jerusalem och inte gick ut till nationerna. Gud behövde då den förföljelse som uppstod efter Stefanus död, att kristna fotsoldater och Filippos, som bara var utsänd för att dela ut mat, evangeliserade samariterna och andra normala kristna evangeliserade grekerna i Antiokia. Sedan gick apostlarna eller deras budbärare ut för att testa vad Gud redan hade gjort. Och det var Barnabas och Paulus som inte fanns med bland de alver som kunde sändas till hedningarna. I Apostlagärningarna 15 är de fortfarande de enda som sändes till hedningarna. Men detta är år 50, 20 år efter Jesu uppståndelse och efter pingsten. Apostlarnas tjänst var utsedd av Gud och krävde en särskild kallelse. Jesus var närvarande i apostlarna och ledde kyrkan. ”Den som lyssnar på er lyssnar på mig” (Luk. 10:16) Kyrkan står på apostlarnas och profeternas grund. Senare samlade kyrkan alla skrifter av apostlarna och deras närmaste lärjungar Markus och Lukas som fortfarande finns tillgängliga i Nya testamentet, som är den yttersta auktoriteten i Kristi kropp idag. Att förkasta apostlarnas tjänst innebär i slutändan att förkasta Jesu herravälde. Ett sådant förkastande börjar redan i kyrkan i Korinth och blir mycket tydligt i 3 Joh 9. Dessutom letade kejsar Nero efter en syndabock år 64 efter att en stor brand hade lagt delar av hans huvudstad Rom i aska, och ryktet gick att han själv hade tänt eld på staden. Många kristna avrättades och kristendomen förbjöds i hela det romerska riket. Alla apostlar spårades upp och avrättades, och endast aposteln Johannes överlevde mirakulöst. Möjligheten att göra nationerna till lärjungar krympte från 40 till 14 år. Många nationer världen över hade inte nåtts, och såvitt jag vet hade det ännu inte varit möjligt att göra hela nationer till lärjungar. Om man jämför apostlarnas skrifter med skrifterna från den postapostoliska perioden, måste man notera en katastrofal nedgång i den andliga nivån. I stället för den färska föda som den Helige Ande gav, förlitade sig kyrkan till stor del på konserverad mat, de omsorgsfullt bevarade traditionerna från den apostoliska tiden. Kyrkan kunde inte längre upprätthålla sin enhet och drev ut de kristna med judisk bakgrund. Och på 400-talet började kyrkan förlita sig på statens beskydd. Detta omöjliggjorde sedan ett framgångsrikt arbete bland muslimerna.
Så få var villiga att låta sig sändas av Gud att de turkiska stammarna inte nåddes på 900- och 1000-talet, men senare blev muslimer och kämpade särskilt hårt för islams spridning. Härskaren över Mongolväldet i Kina bad om 50 kristna missionärer, och 2 kom till slut. På 1800-talet öppnade sig det japanska riket mot väst, men de kristna missionärerna var då för få och för svaga för att kunna vinna Japan för Kristus. Detta upprepades när Japan kapitulerade 1945 och var mycket öppet för evangeliet under några år, men det kom inte tillräckligt många missionärer. Nu är Japan återigen ett extremt svårt missionsfält.
Konsekvenser för oss
När Gud kallar oss att göra något måste vi fråga hur och när vi ska göra det. Om vi skjuter upp det vi borde göra nu till senare kanske det inte är möjligt senare. När Gud kallade mig till Thailand vid 60 års ålder gav någon som menade väl mig rådet att arbeta i Tyskland tills jag gick i pension. Vid 64 års ålder försämrades dock mitt hjärtas prestationsförmåga dramatiskt, så att jag inte skulle ha vågat ta den långa flygresan till Thailand.
Vi bör fråga Gud hur mycket förberedelser vi verkligen behöver innan vi ger oss av. I mitt fall skulle en fyraårig bibelskola och en ettårig språkkurs ha inneburit att jag hade börjat min tjänstgöring i Thailand vid 70 års ålder, 10 år senare än jag åkte.
Vi lever i turbulenta tider idag, vilket också påverkar ekonomin. Om Gud kallar mig att skicka en viss summa pengar till en missionär kan det innebära att jag inte har tillräckligt med pengar efteråt om jag skjuter upp det.
För allt detta behöver vi mycket tydlig vägledning från den Helige Ande.
(Skrivet av Reiner Hennig)